________________________________________
Läs om hjältarna under tsunamin 2004 – från mannen som räddade mitt liv på Phi Phi Island till stödet hemma i Sverige med hjälp från Röda Korset. En berättelse om mod, medmänsklighet och hopp.
________________________________________
Tsunamin 2004: Hjältarna som räddade liv och gav hopp
När jag tänker tillbaka på tsunamin 2004 och allt som hände den dagen, är det människorna som står ut – de osynliga hjältarna. Främlingar som visade medmänsklighet, sjukvårdspersonal som gjorde det omöjliga, och nära och kära som stöttade oss när vi kom hem. Deras mod och omtanke hjälpte mig och min familj att överleva och läka. Det här är en hyllning till dem.
________________________________________
Mannen som räddade mitt liv
Sekunder innan tsunamin slog till på Phi Phi Island såg jag en ung man som rusar från stranden upp mot hotellet. Plötsligt stannade han och vände sig mot mig, där jag var fast mellan poolen och havet. Han började springa mot mig. Sekunder senare tog han min hand – precis innan tsunamin slog ner över oss.
Det var först senare som jag insåg att han hade räddat mitt liv. I den kolsvarta källaren under hotellet där vi var fast höll jag krampaktigt hans hand medan vi dök mellan luftfickor för att kunna andas. Han guidade oss mot ljuset och tack vare honom överlevde jag.
Jag har aldrig glömt honom. Efter 20 år har jag fortfarande inte hittat honom, men jag söker fortfarande. Jag delade nyligen en efterlysningsvideo på TikTok, som har setts av över 200 000 människor.
Se videon här, du kanske kan hjälpa mig att finna honom? Se TikTok-videon här.
Om du känner igen något från videon eller tror att du kan hjälpa mig att hitta honom, lämna gärna en kommentar på TikTok eller här i bloggen.
________________________________________
Hjältarna på Phi Phi Island
Mitt i kaoset på ön var det många människor som gjorde skillnad. När natten föll och vi tog skydd i djungeln delade främlingar det lilla de hade: vatten, bröd och kläder.
En kvinna gav mig ett par strumpor för att skydda mina blödande fötter. En äldre kvinna från Sydafrika satt och frös bredvid oss, endast iklädd en baddräkt. Hon visste inte om någon i hennes familj hade överlevt. Det finns inte ord som kunde trösta henne, men vi kunde ge henne kläder för att skydda mot myggen och nattens kyla.
Det var blickarna av samförstånd, tysta gester av medmänsklighet, som bar oss igenom den natten. Trots rädslan och ovissheten fann vi styrka i varandra.
________________________________________
Hjältarna på sjukhuset och under flygresan
När vi kom till sjukhuset i Phuket ett dygn efter Tsunamin möttes vi av personal som gjorde allt för att hjälpa oss. Läkarna kämpade mot infektioner som inte ville ge med sig och sjuksköterskorna baddade min jodgula kropp för att få bort salt och grus som skavde mot huden.
Under den 24 timmar långa flygresan hem några dagar senare var ambulansflygets personal vid vår sida. De tog inte bara hand om våra fysiska skador, utan också våra känslomässiga ärr. Jag minns särskilt en sjuksköterska som satt vid min sida under natten, när jag var livrädd för att vi skulle isoleras på sjukhuset i Sverige och att jag skulle tvingas skiljas från mina barn igen. Hennes närvaro och tröstande ord gav mig det lugn jag behövde just då.
________________________________________
Hjältarna när vi kom hem
När vi landade i Sverige möttes vi av ett nätverk av människor som gav oss hopp och stöd. Våra nära och kära ställde upp i alla tänkbara situationer, från praktisk hjälp till emotionellt stöd.
Röda Korset fanns där med resurser och hjälp för att navigera återhämtningen. Deras medmänsklighet gav oss en känsla av trygghet i en mycket kaotisk tid, och jag är djupt tacksam för deras insatser.
Barnens skola var också otrolig – rektorn och deras lärare visade en förståelse och omtanke som gav mina barn en trygg plats att återhämta sig. Det var inte bara en plats för utbildning, utan en plats där de kunde känna sig sedda och stöttade i en tid av stor osäkerhet.
________________________________________
Ett mardrömsmöte mitt i natten
I min bok berättar jag också om vårt första möte med hjälpinsatser från Sverige och regeringen – ett mardrömsmöte mitt i natten, som lämnade oss ännu mer sårbara och utelämnade. Innan de lämnade oss i sjukhussalen skrev de 204 med en svart penna på min arm och kvar satt vi och förstod inte varför de kom eller vad de gjorde för skillnad.
Jag väljer att inte gå in mer på det mötet här i detta blogginlägg, då detta är en hyllning till de som verkligen gjorde skillnad. Men det mötet är en viktig del av vår historia och finns beskrivet i boken.
________________________________________
Slutord
Den 26 december 2004 var en dag av kaos, men också en dag som visade på mänsklig styrka och medmänsklighet. Hjältarna vi mötte den dagen – mannen som räddade mig, främlingarna i djungeln, vårdpersonalen, Röda Korset och de nära och kära som stöttade oss – gav oss en chans att överleva och återhämta oss.
Deras mod och omtanke är något jag bär med mig varje dag, och jag hoppas att min berättelse kan inspirera andra att aldrig underskatta kraften i medmänsklighet.
Läs mer om vår resa och människorna som gjorde skillnad i min bok, "Nummer 204 får resa hem".
________________________________________
Call to Action:
Har du egna minnen från tsunamin eller frågor om min bok? Dela din historia eller kommentera här.
________________________________________
Taggar:
#Tsunamin2004 #Överlevnadshistoria #HjältarUnderKatastrofer #Medmänsklighet #Nummer204FårResaHem #PhiPhiIsland #TraumaOchLäkande #TiktokEfterlysning #RödaKorset #RedCross
Comments